American Impressionist Painter, 1849-1916 American painter and printmaker. He received his early training in Indianapolis from the portrait painter Barton S. Hays (1826-75). In 1869 he went to New York to study at the National Academy of Design where he exhibited in 1871. That year he joined his family in St Louis, where John Mulvaney (1844-1906) encouraged him to study in Munich. With the support of several local patrons, enabling him to live abroad for the next six years, Chase entered the Kenigliche Akademie in Munich in 1872. Among his teachers were Alexander von Wagner (1838-1919), Karl Theodor von Piloty and Wilhelm von Diez (1839-1907). Chase also admired the work of Wilhelm Leibl. The school emphasized bravura brushwork, a technique that became integral to Chase's style, favoured a dark palette and encouraged the study of Old Master painters, particularly Diego Velezquez and Frans Hals. Among Chase's friends in Munich were the American artists Walter Shirlaw, J. Frank Currier and Frederick Dielman (1847-1935)  Related Paintings of William Merritt Chase :. | The girl | The Studio view | Worthington Whitteredge (mk43) | Still Life, Fish | Self-Portrait |
Related Artists:
FARINATI, Paolo
Italian painter, Veronese school (b. 1524, Verona, d. 1606, Verona) Italian painter and draughtsman. He was the son of a painter, Giambattista, but probably trained in the workshop of Nicola Giolfino (Vasari). His earliest documented painting, St Martin and the Beggar (1552; Mantua Cathedral), was commissioned by Cardinal Ercole Gonzaga along with works by Battista dell'Angolo del Moro, Veronese and Domenico Brusasorci for Mantua Cathedral, newly restored by Giulio Romano. As is evident in his chiaroscuro and figure types, Farinati had absorbed certain Mannerist influences from the frescoes of scenes from the Life of the Virgin (1534) in the choir of Verona Cathedral, executed by Francesco Torbido to Giulio's design. Giolfino's eccentric style would also have encouraged Farinati to emphasize line over colour and to restrict his palette to rather opaque greys, browns, mauve and rust. His two-canvas Massacre of the Innocents (1556; Verona, S Maria in Organo) displays the muscular figures, sharp foreshortenings and posed attitudes of Mannerism and has a more polished finish than his earlier work. Its strong, plastic qualities are also evident in Christ Walking on the Water and the Supper of St Gregory (1558) in the choir of the same church.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Johann Wilhelm Schirmer
Julich 1807-1863 Karlsruhe,was a German landscape artist from Julich, within the Prussian Duchy of Julich. The artist, a namesake of Friedrich Wilhelm Schirmer, had a similar aim and career. He first was a student, and subsequently became a professor in the academy of Dusseldorf. He became known as one of the first of the so-called Dusseldorf landscape school. In 1854 he was made director of the art school at Karlsruhe, where he died.